Kritik har framkommit mot regeringens förslag att möjliggöra karriärvägar för lärare. Kritiken består i att den inte löser problemen i klassrummen. LRradicals hävdar att lokala problem inte är regeringens sak, utan är lokala politikers ansvar. De brukar ju vilja ha kakan, då måste de också ansvara för den. Kommunaliseringen innebär nämligen just det!
Klasstorlekar som förhindrar individanpassning, brist på kringpersonal som gör att lärare får mindre tid för undervisningsuppdraget är två faktorer som bidrar till att elevers måluppfyllelse riskerar att hämmas. Andra faktorer är bl. a. lokala arbetsgivares syn på lärares arbetstid, mängden undervisningstid relaterat till tiden för förberedelse och efterarbete kring dessa undervisningstillfällen.
Regeringen vill säkerställa återväxten i Sveriges lärarkår genom att locka de främsta eleverna till lärarutbildningarna, det görs genom att göra läraryrket attraktivt bl.a. med karriärvägar. Att hävda att regeringen inte tillgodoser de lokala problem som nämns ovan är att missförstå kommunaliseringens syfte. Det är lokala politikers mod och vilja att lägga resurser på skolan som speglar resultaten skolan. LRradicals vill ha ett ökat statligt inflytande av skolan just av anledningen att lokala politiker inte tar fullt ansvar för skolans resultat.
Vad måste då till? Är det mer resurser? Ändrad syn på lärares arbetstid? Svaret blir ja på båda frågorna. Inte sällan hör man att ”tid är pengar, men mer pengar är inte mer tid”. Det har vi som fackliga representanter hört till leda av kommunföreträdare. Vilket då i konsekvensens namn innebär att verksamheten inte behöver medföra någon kostnad alls. Är detta även Sveriges kommunpolitikers åsikt? LRradicals hävdar att mer resurs måste till av ovan nämnda anledningar om man vill höja måluppfyllelsen i skolan. Det måste dessutom till en förändrad syn på lärares arbetstid från lokala arbetsgivare för att lärare ska kunna ägna sin arbetstid åt undervisningsuppdraget och elevens måluppfyllelse.
Idag i skolan går lärare på knäna, de överbelamras med sysslor. Det kan vara att rätt kompetens saknas varvid lärare får agera kurator, vaktmästare, psykolog, sjuksköterska osv. Det grundar sig naturligtvis i en minskning av omkostnaderna från kommunens sida. Det är även så att lokala arbetsgivare ser lärares mellanrum mellan lektionspassen som hål att fylla med övriga arbetsuppgifter. Det kan handla om att täcka frånvarande kollegors lektioner, vara på fritids för att den personalen ska få planera. Båda är viktiga verksamheter, men som arbetsgivaren alltså löser gratis. Harmlöst? Nej knappast! Att lille ”Kalle” behöver en specifik individanpassning syns kanske inte direkt i klassrumssituationen med 32 elever som pockar på uppmärksamhet, däremot är det efter lektionen tid finns att summera och analysera vilket stöd just ”Kalle” behöver för att maximera sin måluppfyllelse. Sedan måste nästa lektionstillfälle planeras efter de 32 olika ”kallarnas” behov. Det arbetsgivaren gör idag när han fyller den tiden med andra uppgifter inverkar oerhört negativt på måluppfyllelsen, vilket också syns på resultaten i skolan.
Lärare har i dag sina arbetsdagar fyllda med fler lektioner än vad som var fallet för 10 år sedan, ännu mindre för 30 år sedan. Det innebär att varje ”Kalles” individanpassning får mindre tid, då det blir fler ”Kallar” och mindre tid mellan lektionspassen vid fler lektioner. Varför vill arbetsgivaren då ha det så här? Ja, tänk er 100 lärare som får en ökning av sina antal lektioner 20% under sin arbetsdag, nästa dag behövs bara 83 lärare för att utföra uppdraget. Kvalitativt? Ja, ekonomiskt men knappast i fråga om måluppfyllelse.
LRradicals slutfråga till lokala politiker blir: Är ni nöjda med resultaten i era skolor? Om inte avsätt då mer pengar till elevernas utbildning. ”Tid är pengar, men mer pengar är inte mer tid”, gäller ju endast om man inte vet vad man ska lägga pengarna på, det vet ni nu!
